Lotta Lewenhaupt körsbärsblomning

I körsbärsblommans tid

Inte så långt innan det var körsbärsblommans dag åkte jag till Paris, och fick en så rejäl dos av vårväder, blommande träd och sitta ute på caféer att jag kom hem till Stockholm med en rejäl förkylning. Det var det värt. För i Paris blev det också en rejäl dos kultur, sedan länge ”medicinerad” och egentligen lika välbehövlig som vårsolen. Hur är det man säger? Det blir en traverstering: jag begår kultur, alltså andas och lever jag. Och nu, mina vänner, får ni förbereda er på en LÅNG text!

 

Först var det Mapplethorpe på Grand Palais: väl hängt om jag så säger, och särskilt roligt att det mest var unga fnissande tjejer som gick in bakom gardinerna i det mörka lilla rummet där de mest ”erotiska” motiven exponerades (och so what, vem är det alltså som är mest nyfiken på svarta snoppar?) men mest sevärt var ändå blombilderna och porträtten. Efter en välsmakande lunch (förrätt mjäll grön sparris med svart kaviar; är det ”a freudian slip”?) blev det utställningen med bilder av Bill Viola, också den på Grand Palais. Fantastiskt, och suggestivt på ett annat sätt. Lågvattenmärke dagen därpå var däremot Musée Arts Decoratifs modeutställning med/av belgaren Dries van Noten: ibland, men särskilt i modevärlden, är det märkligt hur ”kejsarens nya kläder” upprepar sig som fenomen. Den här utställningen, som blivit ganska så ”uppskriven”, saknade inte goda referenser (dvs inspirerande förebilder) för de fanns mer än väl (vem älskar inte Schiaparelli?), men vad blev det så av dem mer än – kejsarens nya kläder och eftersmaken att Dries van der Noten inte vågar gå ”hela vägen ut” på egen hand. Inte ens rena kopieringar är inspirerade. Vilken besvikelse! Samtidigt intressant, för i alla fall jag som har ganska så bra ”referensmaterial” i modevärlden har aldrig varit imponerad av just Dries van Noten; som designer tycker jag han är både tråkig och absolut okänslig för form, men OK det finns de som tycker annorlunda. Min åsikt är att ger man Elsa Schiaparelli som inspirations-referens måste man väl ändå försöka se det humoristiska i hur man dekorerar en kavaj, det räcker inte med guldgaloner. Jag är inte ensam om åsikten: i de mycket mörka, dåligt belysta och väldigt murrigt för att inte säga förvirrat scenograferade lokalerna, sprang jag och min syster på några svenskar, bland annat Wanja Djanaieff, en träffsäker designer (fullsketen med humor) som var precis lika besviken som vi.

 

Efter regn kommer solsken, som bekant. Mapplethorpes mer skulpturala bilder möter Auguste Rodins skulpturer på Rodin-muséet var (är!) en revelation som engelsmännen säger. Igen: väl hängt. Ur flera perspektiv. Efter den kulturkicken var det inte mycket annat att göra än att gå på bio och se John Tarturros film ”Fading Gigolo”, där Woody Allen spelar en osannolik ”pimp” och Tarturro själv spelar en lika osannolik latin lover. Fullkomligt underbart! Därmed säger jag bon appetit, om ni har lust på Paris.