Sandra Backlund

Essä till Bildkonstnärsfondens Stora stipendium 2011, som tilldelades Sandra Backlund.
www.sandrabacklund.com

 

När man började tala om ”det svenska modeundret” rapporterade International Herald Tribune från svenska modeveckan: i artikeln visades två bilder av Sandra Backlunds plagg ur kollektionen Diamond Cut Diamond med kommentaren att de ”speglar förändringen i svenskt mode”. Sandra Backlund beskrevs även som ”the current darling of the fringe fashion scene”. Vad exakt det svenska ”modeundret” består i är fortfarande ganska oklart, men en sak är säker – Sandra är definitivt ett svenskt modeunder och har så varit sedan starten 2004. Ingen har tidigare gjort det hon gör: både som designer, textilare och konsthantverkare är hon unik.

 

Första gången jag träffade Sandra Backlund var hon ännu elev på Beckmans skola. Inför examensutställningen 2004 satt jag med i en grupp som skulle ha vad som kan liknas vid utvecklingssamtal om elevernas koncept, vad som skulle visas, hur man skulle gestalta sin lilla utställningsyta i skolans lokaler osv. Med absolut emfas säger Sandra då att hon har för avsikt att göra åtminstone ett plagg i hår – ”det kommer säkert många uppfatta som äckligt”, men det tänkte hon likt förbannat göra, eftersom hårarbeten hade samma sorts integritet som stickning …

 

Att jag så väl kommer ihåg det är för att ”hårarbetet” verkligen stod ut inte bara bland Sandras övriga stickade alster utan i största allmänhet – och något halvår senare fanns just det med i vårsalongen Formbart på Liljevalchs 2005, och fick enorm uppmärksamhet. Inte för att det var särskilt ”äckligt” utan för att det var annorlunda och skickligt utfört – i en topp med en mörk brunetts blänkande hårflätor och valkar som formade ett slags ”rustning” som mycket väl kunde klä en amazon med smak för barocka uttryck. Samtidigt såg den där toppen ut som 1850-talets fantasifulla frisyrer. Minsann: en gång drömde Sandra om att bli frisör. Att hon inte blev det kan hon tacka sin dåvarande bildlärare Alfredo Castro för – som bad Sandras föräldrar stoppa frisörplanerna eftersom det vore ”rent slöseri” med hennes kreativa talang.

 

Sandra själv var osäker på och tveksam till vad hon skulle bli. Hon var skicklig i att teckna, hon kunde sy och sticka. Textil och eller mode? Nja, var inte det där med mode ett fantasiyrke? Hon behövde tänka efter, men gjorde ändå ett tillval för textil på skolan. Efter examina i bland annat textila hantverk och modedesign vid Umeå universitet blev det kvällskurser på Beckmans skola i Stockholm och hösten 2001 antogs Sandra som elev på skolans modelinje – där hon inte alltid kände sig så hemma. Det tog alltid lång tid för henne att utföra de olika projekt som ingick i utbildningen, inte för att hon var långsam utan för att hon var eftertänksam och inte så ofta kände sig motiverad som modedesigner. Hon utgick redan då från bildcollage (idag kallar hon det sina mind maps) och hittade successivt sättet att översätta euforin i collagen till något realistiskt: ”Det var som att arbeta med lera, vartefter fick både kontroll och kreativitet sin plats.”

 

När det blev dags för examensvisningen, egentligen Sandras första kollektion, hade den samvetsgranna norrländskan börjat hitta sin struktur – med ens fanns balansen mellan det kontrollerade, matematiskt exakta och det såväl knasiga som spektakulära. Designern Sandra Backlund ”föddes”. Liksom textilkonstnären, hon som enligt egen utsago ”hade kul med traditionen men utan för stor respekt”.

 

Det var många som tack vare hårarbetet, amazonens rustning, såg Sandra Backlunds egenart – och genialitet. Bilder av examenskollektionen hamnade i I-D Magazine, andra bilder syntes vartefter i bland annat italienska Vogue, vilket indirekt ledde till att Sandra upptäcktes utomlands. I sin tur ledde det 2006 till kontakt med modehuset Louis Vuitton och designern Marc Jacobs och uppdraget att göra fyra unika stickade detaljer för höstkollektionen 2007. Hon blev också tipsad om att delta i den prestigefyllda modetävlingen Festival International de Mode & de Photographie i franska Hyère – bland tio utvalda stod hon 2007 som vinnare. Av juryordföranden Christian Lacroix fick hon höra att det hon gör är enastående och unikt. Att hon tävlade bland eliten förstod hon först efteråt; bland tidigare vinnare märks holländska designduon Viktor & Rolf.

 

Kontakten med lyxkonglorematet LVMH (Louis Vuitton Moët Hennessy) resulterade också i ett samarbete med Emilio Pucci (2009) och flera jobberbjudanden som hon kategoriskt tackat nej till. Hon ville och vill fortsätta vara sin egen. Att jobba för någon annan skulle vara som ”att förvränga sin egen handstil”: hon jämför ofta stickandet med att det är som att ha en egen handstil, var och en har sitt handlag och hon har definitivt sitt eget in i minsta detalj. Hon är petnoga, beskriver sig både som kontrollfreak och matematiskt noggrann. Det där utgör ett visst problem i enmansföretaget Sandra Backlund: i början och nästan fram till nu har hon själv gjort alla skapelser. Inemellan tar hon hjälp av sin mamma. Det tar lång tid att göra upp plaggen, vilket också sätter ett högt pris på dem. (Något som inte bekymrat prestigefyllda butiker som Colette i Paris och Brown’s i London.) För att göra sina leveranser behöver Sandra hjälp; efter en sejour med ett par italienska tillverkare söker hon nu efter en ny produktionspartner. Att arbeta med en extern producent är lärorikt, eftersom hon inte gör mönster eller skär till i traditionell bemärkelse – utifrån första originalet, i princip prototypen, är det upp till producenten att hitta lösningar och upp till Sandra att se förenklingar i sin egen mödosamma process.

 

Exempelvis är det riktigt svårt att sticka med flera centimeter tjocka stickor och i tjockt ullgarn, eftersom stickorna är otympliga och gör handarbetet tungt när man vill finlira med flätningar och vridningar. Det ser Sandra som en utmaning: varför göra det lätt för sig? Hon är oerhört medveten i att formulera sitt eget uttryck: ”Jag vet precis, det här är min grej. Jag gör det jag vill göra.”

 

Hon är inte särskilt intresserad av vad man kan åstadkomma vid den rationella stickmaskinen utan av vad hon kan skapa utifrån det traditionella hantverket – garnet och tekniken är ett sätt att skulptera en form. Hon formar sedan stickningen som när man draperar tyg runt en befintlig kropp, även om det sker ”med olika bitar som jag multiplicerar och fäster på varandra på olika sätt för att komma fram till vilken form jag vill ha”. Åter igen är det collaget som formar helheten. När hon använder andra material – metall, glasmosaik, band, klädnypor och papper – blir det som origami. Under hela processen får slumpen styra: ”Jag improviserar ganska mycket och tillåter mig att inte riktigt ha kontroll eftersom det kan hända saker på vägen.”

 

I sitt arbete är hon en kombination av arkitekt, skulptör och skräddare. Det fascinerande är att själva pusslandet med hur delarna ska infogas till en helhet på sätt och vis både underordnas och ordnas in i den fantasi som är den förmodat färdiga formen. Sandra kan inte förklara det momentet, det sker intuitivt och känslomässigt. Hon arbetar både introvert och meditativt – under absolut tystnad – och så får hennes interna mind maps kommunicera med hennes händer och hantverk.

 

Det finns också ett annat förhållningssätt. Hela idén med Sandra Backlunds sätt att ”formatera” sina plagg är egentligen en analys över hur kropp och kläder interagerar: inte överraskande läste hon både idéhistoria och konsthistoria innan hon gick på Beckmans skola. På sin hemsida konstaterar hon: Jag anser att kläder är den mest demokratiska konstformen. Något alla kan relatera till, medvetet eller omedvetet.

 

Samtidigt är hon både praktisk och faktisk. Fast hon är designer med ett mycket speciellt formspråk inordnar hon sig i det system som är modets och levererar två gånger om året sina kollektioner, som mest bestående av fem–tio skapelser. Men det hon skapar är inte beroende av tid och användbarhet, det befinner sig dessutom utanför modets cykler.

 

Det Sandra så egensinnigt åstadkommer står även på gränsen för mode som konst. Hittills har hon deltagit i ett 30-tal olika utställningar; just nu finns hennes verk med i Power of Making på Victoria & Albert i London, i april nästa år ska hon delta i den första modeutställning som någonsin gjorts på ärevördiga Art Institute i Chicago. Jag bugar mig – makten i att göra och åstadkomma har Sandra Backlund.