Efterord till boken Sighsten

Efterord till nyutgivningen av boken Sighsten.
Natur & Kultur 2009.
Hitta boken här www.nok.se

 

Det är minnena som håller vänskapen vid liv …

 

Det känns konstigt: det är tjugo år sedan Sighsten lämnade den här världen. (Det behöver jag ibland uttala högt för att inse att så är det.)

 

Det mest tydliga beviset därpå är att det inte längre kommer en massa vykort från världens alla hörn. För egen del saknar jag mest de som ingick i den fiktiva serien Wahlströms ungdomsböcker, typ ”Sighsten på nya äventyr” – i Söderhavet, på Jamaica, i Paris, New York … Men nu är brevlådan ömkligt tom. Men så tänker jag: om Sighsten levt idag skulle han ha haft en råsvart, slank liten dator som han hade skickat tusentals e-mail från. Underbart! Det skulle till och med finnas en speciell signal för ”you got mail from Sighsten”.

 

Så speciella var vykorten.

 

För Sighstens del var vykortsskrivandet rent terapeutiskt: han var en otålig resenär som måste sysselsätta sig på flygresor. Innan ens frukost- eller lunchbrickan blev serverad hade han skrivit hundratals vykort med sin prydliga textade skrivstil, schwungigt signerade med ett ”Sighsten” – som såg ut som en logotyp.

 

Självklart, han hade ju en logotyp och han var ett varumärke: Designer, herrmoderådet-förespråkare och trendspanare, sagofarbror (för en serie syskon- och gudbarn), ungdomsledare (Sighsten’s Kids; det var långt före Idol ett slags talangtävling som resulterade i en trupp som uppträdde på nattklubben Alexandra’s, där Sighsten ledde ”Sigges Cirkus” vissa kvällar), galapetter och festfixare (han var definitivt först i Sverige med att ha A- och B-listor!), lekledare (om det var någon vi ville gå ut med var det Sighsten! Och lekarna inbegrep faktiskt allt från discodans till biobesök och krogmiddagar med oändliga diskussioner och många skratt.), truppledare (Marlboro-baletten, de där koreograferade visningarna för Marlboro Leisure Wear som även gick på turné utomlands) och modellagent … Mycket var han, men inte reseledare: han var inte så bra på att läsa kartor, vet jag som körde en lång cirkel runt San’ Antonio i Texas innan vi äntligen, slutligen hittade avfarten till den där dude-ranchen vi skulle besöka.

 

Sighsten var ”a guy for all seasons”. I många olika sammanhang. Varför ta med undantagen? Här gäller äras den som äras bör. Han hade förmågan att charma alla: från ädlingar och prinsessor till chefredaktörer på världsledande magasin och krävande modellagenter eller alldeles vanliga, potentiella svärmödrar. Min mamma älskade honom, de kunde diskutera hur man sorterade disk; Alexandras mamma Inga älskade honom och hade gärna velat ha honom till svärson; Ann Liljegrens mamma Gertrud älskade honom, hon bär fortfarande, med stolthet, hans kimono till fest; Roar Klingenbergs mormor och min syster Cilla älskade honom, därför att han var den han var … Uppräkningen kan bli tjatig, men den inbegriper alla möjliga mammor och mormödrar eller syskon till små barn och hundar – Sighsten hade en utstrålning och en nyfikenhet som gjorde att man drogs till honom. Och de som inte omedelbart blev förälskade i honom attraherades av honom, ibland motvilligt. Jag vill i sammanhanget jämföra honom med Lord Byron, poeten och klädsnobben, som ägde så stark dragningskraft på både män och kvinnor att fenomenet ”byronmania” uppstod. Det handlade lika mycket om yta som djup, om sex och mode och verbal förmåga. Varför inte ”sighomania”? (I min agenda var han alltid Sigh.) Även Sighsten hade den där sortens karisma som gör en viss typ av personligheter oemotståndliga – och hopplösa. Jag vet om flera älskarinnor (Sighsten rubricerade dem som passioner) och älskare som just fastnade för personligheten, och därför helst behöll honom som vän.

 

Men där fanns också ett givande: dem han såg en särskild talang hos gav han enorm support och uppmuntran – det gällde både blivande modeller, makeupartister och moderedaktörer. Jag vet mängder av modeller som blev ”något” därför att Sighsten stöttade dem; jag vet att Brigitte Reiss Andersen fick självförtroende att satsa på karriären som makeupartist därför att Sighsten uppmuntrade henne – hon är idag en av världens säkraste i sitt gebit; jag vet förstås att han lärde mig hur man blir trendkänslig, vilket varit viktigt och användbart för mig som moderedaktör – men på mig blev han besviken eftersom jag bara blev världsberömd i Sverige. Och vilken förebild var han inte för många unga blivande modedesigner?

 

Vad är det som är så märkvärdigt med allt det här? Var han inte egentligen designer? Var det inte det som gjorde honom berömd?

 

Visst var det så. Ett tag gjorde det honom märkvärdig, när han kom på overallen som universalplagg. Genidraget – när han blev anställd som menswear designer för ärevördiga House of Worth i London – var att visa overallen också på en kvinna, hans dåvarande fästmö Ann Jennifer Liljegren. Resten är modehistoria. Att det fanns andra som också, samtidigt, kom på unisexplagg är här mindre relevant: det var Sighstens overall som tog rubrikerna. Vilket sannerligen också har att göra med att Sighsten var det PR-geni han var.

 

Tack vare overallen klev Sigshten in i modevärldens Hall of Fame. Tillsammans med Chanels lilla svarta och Mary Quants minikoltar samt Diors new look och Yves Saint Laurents kvinnliga kostymer. Tankarna om ett jämlikt mode ska också skrivas in i historien. De var unika där och då, 1967–1971, medan overallen och hans andra plagg fanns i produktion. Dessutom var tankarna om lättskött helt i tiden politiskt korrekta: crimplene, som overallen gjordes i, var ett av dåtidens mest lättskötta syntetiska material efter principen tvätta-torka-ta-på. Att materialet fungerade och kändes ungefär som dagens vileda-disktrasor är en helt annan sak: det var ganska svettigt att bära, särskilt dansanta kvällar på diskoteket.

 

En sak som jag ofta funderat över är hur det kunde komma sig att Sighsten valde det materialet. Han avskydde faktiskt syntetmaterial; han hade sedermera en lång period då han skrev under på Interview-krönikören Fran Lebowitz’ påstående om polyester som ett material man inte kan kännas vid, speciellt inte i kostymer.

 

OK: overallen var populär hos pressen. Men vem bar den? Väldigt många avantgardistiska män i reklamvärlden.

 

Hur bra var Sighsten som designer i övrigt? Den karriären tog ju uppenbarligen slut i början av 70-talet.

 

Numera får just jag ofta frågan varför Sigshten aldrig fortsatte verka som designer. Det är inte så enkelt att jag ska ha en analytisk förklaring ”bara” därför att jag är en modejournalist som kan sin designhistoria och som kände Sighsten så väl.

 

Men: jag har faktiskt både en förklaring och en analys. Jag har haft dryga trettio år på mig att fundera över saken, som äger sin relevans i det här efterordet till nytrycket av boken om Sighsten. Det jag nu skriver är en av de saker som Sighsten själv aldrig kom till ett avslut med – men det är viktig i hans gärning som designer. Det finns ett väsentligt tillägg i den cv som han har i flera modelexikon där Sighsten Herrgård nämns som en av unisexmodets främsta aktörer, men sedan står det inte så mycket mer. Då Sighsten var en av världens mest toppsidade herrmodedesigner undertecknade han ett kontrakt med MacGormack, det företag som då bl.a. skötte Björn Borgs affärer. Då sades det att Sighsten nära nog ”sålde sin själ till djävulen”. Inte direkt så, men han och MacGormack-folket hade så olika uppfattning om hur man sköter och promoverar en kläddesigner att Sighsten International blev totalt handlingsförlamat. Så här i efterhand vet vi att det också handlade om okunskap; MacGormack hade då ingen som helst erfarenhet om modebranschen och visste inte vilka ”tennisturneringar” de skulle anmäla Sighsten till.

 

Det tog nästan tre år att lösa Sighsten från kontraktet. I modebranschen betyder en eller två uteblivna säsongskollektioner likamed att man är ”död”. Naturligtvis kan man ”komma igen” – om man har ekonomisk backning. Men det hade inte Sighsten. Kontraktet låste också hans vidare agerande. Och de där åren tog faktiskt knäcken på honom. När han inte kunde synas som designer ”fanns” han inte längre – i det sammanhanget.

 

Hade situationen varit annorlunda hade Sighsten kunnat bli en av samtidens bästa sportswear-designer ad notam. Det påstår jag därför att jag vet att Sighsten var så otroligt trendkänslig. Hans bästa egenskap som designer var just det: känslan för vad som ligger i tiden. Men det fick han aldrig bevisa. (Stor suck: Just nu kände jag att Sighsten sitter på min axel. Han håller med.)

 

Istället blev han modellpappa, festfixare, ungdomsledare – och så vidare.

 

Samma år som Sighsten dog, 1989, följde ett tv-team hans sista steg i livet. Jag spelade in programmet. Jag har faktiskt inte tittat på det sedan dess, men gjorde det häromdagen. Det blev ett märkligt möte: på samma gång som det kändes kärt att se honom igen upptäckte jag att jag med varje intervjufråga iakttog Sighstens ansiktsuttryck både igenkännande och liksom bevakande. Herregud: hur väl kände (känner?) jag inte igen när det var obekvämt eller lättsamt att svara på vissa frågor, särskilt om man som Sighsten också var väluppfostrad och inte ville verka ovänlig. Han hade själv bestämt hur öppen han måste vara: det var lättsamt (naturligt) så länge det handlade om honom som offentlig person (designern osv), men det var knepigare när han talade om känslor – inför döden, om aids, om sexualiteten, om kärlek. Då förändrades uttrycket; skulle han förföra eller övertyga? Och sedan kom påståendet om att det fanns saker han inte riktigt var klar med; det där han måste avsluta nu när tiden begränsades. (Med sjukdomen var det inte så konstigt, snarare självklart: ”Där behöver jag inte vara så trendkänslig.” Sade han med en glimt i de blå ögonen.) Så väl jag nu blev påmind om de sista samtalen, på Roslagstulls sjukhus: som ett av dem nära slutet då han hade svårt att tala och hitta orden och envist upprepade ”mylta”, och hur förbannad han blev när jag inte begrep. Kontrollfreaken och perfektionisten hade tyvärr inte skrivit testamente ifråga om småsaker – trots att han hade bestämt varje liten detalj om sin begravning – och det fanns fortfarande saker, som ”mina bokhyllor” (mylta!) som det inte var helt klart vad man skulle göra med …

 

Obetydligt? Betydelsefullt! Inte ville väl han som var så tydlig i livet vara otydlig inför döden och avslutet. Det kändes som om det var en av sakerna på hans prydliga listor: det behövde strykas ett streck över just den raden.

 

Vi som tillhörde hans närmaste vänkrets, den som han själv benämnde ”familjen”, saknar honom ofta i en mängd ganska så specifika sammanhang. Alexandra kan inte prova en klänning utan att undra vad Sighsten skulle tycka. Jag tänker också på vad han skulle tycka att jag ska klä mig i, men jag känner ganska ofta hans godkännande eftersom vi delade smak för små svarta. Jag kan fortfarande läsa vissa böcker med tanken att Sighsten ska ärva dem eller att vi ska tala om dem – och jag kan fortfarande inte passera Café Flore i Paris utan att undra om inte Sighsten sitter där och väntar …

 

Han var en lika speciell vän som han var en speciell personlighet. Det fanns egentligen ingenting man inte kunde diskutera, från polyesters vara eller inte vara och Freuds synteser till Nalle Puh-poem. Och så hade han massor med humor! Det var härligt att skratta ihop med honom. Den Sigshten som var en av mina allra käraste och bästa vänner var så långt ifrån ytlig man kan tänka sig; som nära vän var han en helt annan än designern och den offentliga personen. Han fanns där alltid, i vått som torrt, i smått som stort. Med och utan kontroverser. Är man nära vänner kan man också bli ovänner, det står riktig vänskap ut med. Jag saknar honom väldigt mycket. Och ju längre tiden går och ju äldre jag blir saknar jag att vi inte fick bli gamla ihop. Då, när han skulle sitta och sola och dricka vin och filosofera på en söderhavsstrand, och jag ofta skulle komma på besök … Ibland hjälper det inte riktigt till att ha minnena kvar.

 

Vi vänner talar kanske inte så ofta om det, men han finns där så påtagligt och ibland så väldigt nära. ”Jag undrar vad Sigge skulle tycka”, och så är man väldigt nära att lyfta telefonen och ringa. Sådan tur att vi glömt telefonnumret till röda linjen; jodå, han hade två telefoner, en svart ”allmän” och en röd ”privat”; den som har numret nu skulle nog bli väldigt överraskad.

 

Det är svårt att mista sina nära och kära: alla vi som har varit med om det vet hur föräldralösa vi blir när våra föräldrar dör, men det är något naturligt med att föräldrar dör före oss. Det allra som svåraste är att nära vänner dör medan vi fortfarande befinner oss ”mitt i livet”. Då blir man lika övergiven som barnhemsbarn. På något vis hemlös i sig själv. Det är så konstigt att tänka sig att vi inte ska lämna jordelivet samtidigt – ungefär på motsvarande sätt som att det inte var ett dugg konstigt att vi en gång inledde ett ”förhållande” den gången vi först träffades. När vi förutsättningslöst och av en händelse blev vänner var det ett löfte om att alltid hålla ihop. (Faktiskt var vykorten ett slags lim.)

 

Så var det med Sighsten och oss i familjen. Vi höll ihop från den dag våra respektive vänskapsförbund etablerades.

 

Det var anledningen till att jag och Alexandra, med flera, ingen nämnd och ingen glömd, startade stiftelsen Sighstens Vänner Mot Aids – som senare integrerades i Noaks Ark/Röda Korset – och gjorde den första stora (svenska) välgörenhets-modevisniningen Mode Mot Aids i september 1987. Då kunde Sighsten själv vara med, fortfarande med viss livskraft.

 

Sedan kom det som var så mycket mindre offentligt. I sjukrummet på Roslagstull. Då det var vi i familjen som levererade vykorten, muntligen. Då lärde vi oss att tänka att nu ska det bli roligare ”på den andra sidan” när Sighsten kan organisera festerna där. Oklanderligt välklädd i svart.

 

Good night, sweet prince,

And flights of angels sing the to thy rest*

 

* Från sista scenen ur Hamlet, av Shakespeare