Under ytan

Texter till utställningen ”under ytan”, om de onämnbara underkläderna, på Hallwylska museet hösten/vintern 2012/2013.
www.hallwylskamuseet.se

 

De onämnbara underkläderna – som värmer, stödjer och skyddar

 

Under hösten 2012 gick tv-programmet Historieätarna på SVT2; det handlade i och för sig mest om mat och matvanor i Sverige under sex olika tidsperioder, men det handlade lika mycket om sättet att klä sig – inifrån och ut. Alltså fick man stifta bekantskap med klassiska och rentav ”onämnbara” underkläder som exempelvis snörliv, underbyxor och kalsonger: hur de såg ut, hur väl integrerade de var med övrig klädsel och vad de var till för rent praktiskt. Ett lustigt inslag i ett matprogram som var mest lärorikt stilmässigt. Vi fick lära oss att Y-frontkalsongen i bomullstrikå bars på 1970-talet, men vi fick inte veta att den ”uppfanns” på 1930-talet eller att faktiskt gladfärgade och mönstrade kallsingar var mode under 60–70-talen; vi fick veta att man sov i snörlivet/korsetten på 1890-talet och att kvinnliga underbyxor med volangkant var två ankellånga byxholkar med dragsko i midjan och som var öppna i mitten, men vi fick inte veta varför det ansågs oanständigt att överklassdamer bar dem innan dess; vi fick veta att 1920-talskvinnan bar bröstplattare i resår och att mannen hade sidenkalsonger som kallades boxershorts, men vi fick inte lära oss att det hette så därför att boxare bar kortbyxor utanpå långkalsonger när seklet var ungt. Allt det där roade ett underklädesfreak likt mig, som skrivit en bok om behåns historia. Kapitlet ”historieunderkläderna”, som mycket väl kunde bli ett tv-program, skriver jag här – med fokus på vad överklassen bar tidigt 1900-tal.

 

Alla kan väl den bibliska ”sagan” om Adam och Eva: när de åt av den förbjudna frukten upptäckte de att de var nakna, och skyddade så könsorganen med fikonlöv. Där börjar i princip historien om ”de onämnbara underkläderna”. Men i ärlighetens namn var underkläder en väsentlig och ganska icke-märkvärdig del av människans klädsel som blev onämnbara först när kristendomen slog en moralisk järnring om västvärlden – och samhällets värderingar om vad som ansågs lämpligt eller olämpligt framför allt drabbade kvinnor och hur de klädde sig. Det är dels/både ett slags ödets ironi och absolut ingen slump att den kvinnliga garderoben är så omfattande och omhuldande som den är under århundraden, fram till tidigt 1900-tal: jämför gärna med en lök, som i flera lager skyddar den inre, mjuka kärnan. Det innersta lagret, underkläderna, är både moralens väktare och ett skydd som inte ska smutsa yttre kläder i dyra (och ofta svårtvättade) material. Inom överklassen har underkläderna framför allt en hygienisk funktion: betänk att man inte tvättade sig särskilt noga, så sent som i slutet av 1800-talet badade man kanske en gång i veckan om ens det – men de svettdoftande underkläderna byttes och tvättades en gång om dagen. Där utöver är det skillnad på värmande vinterunderställ och lättare sommarunderkläder. Och så har man speciella nattdräkter, nattskjorta, nattmössa och rekorderlig natt/morgonrock (kanske i sammet) och kvinnor som snörde sig hårt bar även nattkorsett.

 

Arbetarklassen hade inte lika många ombyten, var knappast renligare, och använde både skjortan och skiftet/särken som nattkläder.

 

Dags att gå i polemik med vad underklädesgarderoben bestod av. Grunden lades under 1830-talet, när åtminstone kvinnans garderob var så omfattande att skulle hon resa söderut krävdes en speciell koffert av storformat som enbart innehöll underkläderna. Och innehållet i en klassisk brudkista, en trousseau, kunde vara: sex dussin blusskydd, sex dussin korsetter, 24 enkla underkjolar, 24 övriga underkjolar, fyra dussin chemiser. Därtill måste räknas in flera dussin strumpor; strumpebanden satt fästa i korsetten. Alltså: chemise är den kortärmade ankellånga särk som bars under korsetten, blusskydd och underkjolar bärs utanpå. Först efter 1830 bars även underbyxor, de vi idag kallar mamelucker. Förstår ni varför man talar om ”det svaga könet”? Det gör inte jag: innan man ens klätt på sig klänning, eller blus och kjol, och hakat på turnyr eller krinolin, vägde enbart underkläderna flera kilon!

 

Männen hade långärmad undertröja och långkalsonger, säkerligen maggördel, strumpeband (fästa under knäskålen), strumpor. Sommartid är underställen (som först sedan 1830-talet hade knäppt gylf) i linne, vintertid i ull eller kamelhår. Aldrig att undvara, det var oanständigt att inte klä sig väl: när journalisten HM Stanley åkte till Afrika för att hitta missionären doktor David Livingstone (1813–1873) bar han både undertröja och långkalsonger varje dag, under skjorta och kostym, föreställ er den fysiska bastuvärmen.

 

Även mäns underkläder behandlades anständigt: från NK:s engelska herrekipering levererades de onämnbara i diskreta bruna kartonger.

 

Á propos anständigheten: vanliga kvinnor bar alltså inte underbyxor förrän efter 1830-talet, men volangkantade byxholkar utan gren bars frifräsigt av exempelvis prostituerade och cancan-dansöser. Först 1904 syddes grenen igen.

 

I sammanhanget kanske vi ska tänka på det här: under den viktorianska rean var det populärt att pierca bröstvårtorna, och det gjorde även dygdiga hustrur; det intrikata var den sensuella känslan det gav mellan tyglagren, under en tid när allt som var ”under ytan” handlade om det man inte ser ändå är det man känner. Den känslan, ”vad ni inte vet om”, har kvinnor bevarat genom århundraden: tro för all del inte att man klär sig för någon annan än sig själv!

 

Historiens mest intrikata underplagg är tveklöst snörlivet och korsetten, dessa så kallade ”fängsel” som kvinnor frivilligt bar från 1500-talet fram till 1950-talet. Visst var det så att modet styrde idéerna om den smala midjan och visst var det så att korsettindustrin gjorde sitt bästa för att forma kroppen – tidvis inbegrep det även männen. Korsettens glansperiod är 1830–1910: då grasserar industrin i uppfinningsrika konstruktioner och delikata detaljer, det är valben, stålskenor och resår som stödjer, det är damast, sidenband och rosetter som dekorerar. Den inte bara formade, den stödjer också veka livet. Under grossess lättade man på snörningen, men sista tiden fick man ”ligga i barnsäng”. Det fanns förstås baksidor: som upprepade missfall och invärtes sjukdomar som så kallad snörlever. Korsetten ansågs också direkt hälsovådlig, förutom missfall trodde man att den kunde framkalla cancer, epilepsi, melankoli, hysteri och så var det det där med upprepade svimningar. Förstås fanns det medicinska korsetter, då handlade det om stödet för ryggen.

 

Att det gällde att snöra sig i tid var självklart: flickor bar snörliv från 10–12 års ålder. Både de och gossar hade efter koltåldern annars en motsvarighet i livstycken, just det barnplagg som utvecklades till linnet.

 

Jag brukar säga att ”gränsen för sexuell jämlikhet går vid underkläderna”: det är lätt konstaterat när man studerar dräkthistoria och samhällssyn, när kvinnor kommer in i förvärvslivet under första världskriget och segslitet erhåller rösträtt (i Sverige 1921, i England 1914) krymper faktiskt underkläderna och får en alltmer lättsam funktion. Fram till dess är den nakna kroppen, i de flesta samhällsklasser, ”ett oskick” att exponera. Lätt att förstå varför ben blir en sexuellt erogen zon under det glada 1920-talet …

 

Å ena sidan skydd, å andra sidan sköld: ibland undrar man om det här med underkläder är det som handlar om borgarklassens diskreta charm. Det är det ni ser i den här utställningen.

 

Skönhetsideal – de onämnbara underkläderna som formar kroppen

 

”Vill man vara fin, får man lida pin” är ett klassiskt uttalande som är lätt förenligt med underkläder, eftersom den moderna historien om underkläder handlar lika mycket om skönhetsideal och sexuell attraktionskraft som funktion.

 

Människans, och framför allt kvinnans, vilja att omforma kroppen och utseendet efter tidens ideal är nära nog oändligt gammal: det är knappast en överraskning att man utförde plastikoperationer redan under antiken. Man får fundera över hur det kan ha varit med Nefertites raka näsa. I vår nutidshistoria är emellertid de mest effektiva kroppsomformarna korsetten, och dess kombattanter krinolinen och turnyren.

 

Det finns överraskningar på vägen: Korsetten som enskild företeelse har mycket mera att göra med emotionella behov än rådande skönhetsideal, som form är korsetten intrikat och vacker, och den gör att man känner sig vacker. Det finns inga som helst logiska förklaringar till varför kvinnor tycker om korsetter annat än att man tycker om att ha en smal midja. Det är det som gör att korsetten överlever in i tvåtusentalet.

 

För att förstå idén med skönhetsideal måste man som vanligt titta tillbaka i historien. Låt oss börja med Venus de Milo, skulpturen som beskriver antikens ideala kvinnokropp med måtten 96–74–102 cm för byst, midja, höfter, det som dräktreformisterna ansåg vara ”en sund kroppsform” när Venus-skulpturen kom till Louvren 1820. Det påstås att Mae West, varietéartisten och filmstjärnan, som var idol tidigt 1900-tal hade ungefär de måtten. Hennes kroppsform underhölls av Spirella-korsetten, och hennes tidsideal var 1890-talets belle epoque, då en smal midja accentuerades av ymnig byst och generösa höfter. Snörde man sig skickligt för den tidens timglassilhuett skulle midjan mäta 38 cm (som två manshänder kunde greppa om, hette det); det normala midjemåttet för en smal en var annars 60 cm. Det var på den tiden somliga också opererade bort nedre revbenen i bröstkorgen; å andra sidan ska det sägas att man kunde forma om kroppen om man började snöra sig i 10-årsåldern, när skelettet ännu är formbart.

 

Män har också haft sina gissel i modets namn: som de hårdstärkta löskragarna, kallade järnkragar. Största sensationen är annars T-shirtens genomslag 1952, det var då arméns klassiska undertröja blev vanligt plagg tack vare Marlon Brando i filmen Linje lusta.

 

För att exemplifiera olika tiders skönhetsideal räknar jag upp en serie kvinnor som definierar dem: drottning Alexandra av England, Mary Pickford, Louise Brooks, Lauren Bacall, Marilyn Monroe, Audrey Hepburn, Brigitte Bardot, Sophia Loren, Twiggy, Madonna, Kate Moss. Komplement är de modedesigner som styr: Worth, Poiret, Chanel, Dior, Balenciaga, Mary Quant, André Courregès, Ossie Clark, Biba, Kenzo, Yves Saint Laurent, Azzedine Alaïa, Calvin Klein, Ralph Lauren, Dolce & Gabbana, Prada.

 

Allt det här handlar om när olika kroppsdelar var mer erotiskt tilltalande. Oftast gäller det bröst och höfter. Etologen Desmond Morris, som skrev boken Den nakna apan, konstaterade att först var det bakdelen som signalerade sex, ”men så snart apan blir människa och reser sig på två ben är det brösten som utvecklas till att likna en bakdel”.  Vilken underbar liknelse: Klyftan mellan skinkorna ersätts av klyftan mellan brösten.

 

En av korsettens uppgifter var att exponera och lyfta upp brösten, vilket på 1880-talet ledde till att la brassière kom till, det var fransyska Herminie Cadolle som gjorde om bluslivets överdel till ”brösthållare”; med amerikanska förkortningen ”bra” blev det behån 1914, som förädlades av bland andra Warners till att bli vad den är idag. På 30-talet hittade de på olika kupstorlekar, ABCD, som skulle motsvara storleken på en halv citron, apelsin, grapefrukt och melon.

 

Så konstateras: ”Behån är praktisk, den håller brösten på plats men visar också upp dem för att passa senaste mode.”

 

Brösten har egentligen behållit sin prominenta plats genom resten av underklädeshistorien, men höfterna/bakdelen hade sin exposé i slutet av 1800-talet: Krinolinen vidgade höftlinjen till osannolika bredder (tänk på filmen The Piano, och scenen där mor och dotter övernattar under krinolinen) ”all over the place”, som det numera sägs, men när den nådde löjliga proportioner kom turnyren, som poängterade bakdelen, som i sin tur blev så överdriven (”man kunde placera en hel teservis på bakdelen”) att den föll ur modet och ersattes av – ingenting. Inte helt sant. Gördeln som slätade ut hela bålen kom på 1910-talet. Och på 20-talet skulle man vara platt som en planka. Det var då ben blev ett sexigt attribut …

 

Sedan blev underkläder äntligen ”en andra hud” som omhuldade kroppens naturliga former. Efter andra världskriget återkom midjekorsetten tack vare Diors timglasformande new look. ”Utan formande underkläder blir det inget mode”, påstod han. Det stämde utmärkt och fram till 1954, när Chanel kom tillbaka med sin lilla tweeddräkt och mormödrar slutade gå till hemsömmerskan för att sy korsett.

 

I det här sammanhanget måste ”glada änkan”-korseletten, som unga flickor bar under festklänningen 1959/1960 nämnas; midjan klämdes ihop vidjeslank, brösten låg serverade i stofferade halvkupor. Hur nämnbara till sist behån och korseletten blev skedde med Maidenforms berömda drömkampanj; i den första annonsen syns modellen klädd i hatt, kjol och behå inne i varuhusets hattavdelning, med textvinjetten Last night I dreamed I went shopping in my new Maidenform bra.

 

Tiderna och idealen förändrades med det generationsskifte som uppstod sent 60-tal: med ungdomsrevolten och minimodet blev underkläder så alltmer hudnära att de knappast behövdes, och behån brändes på bål …

 

Både behån och korsetten kom tillbaka under 1990-talet så självklart ”ses för att synas”: den svarta pushup-behån (Wonderbra) som delade brösten i begärlig, sexig klyfta syntes under kavajen, den midjeslankande korsetten placerades utanpå jumpern och blev ett nämnbart ytterplagg. Fortsättning följer, med det som nu kallas formplagg, där Spanx leder ligan; åter igen handlar det om att forma midjan slank, med elastiska gördlar. Och bärarna skryter öppet om det, underkläder är inte längre en hemlighet att behålla för sig själv. Sedan dess kan vi skriva under på vad Dorothy Parker påstod redan på 20-talet: ”Begränsning är underkläders själ.”