Den rödhåriga skönheten med den smeksamma blicken är Mademoiselle Oiseau, en annorlunda & excentrisk fantasifigur som skickliga tecknaren Lovisa Burfitt hittade på när hon ombads att dekorera en ny servis för Rörstrand. Den söta servisen gjordes i samarbete med skickliga keramikern Anna Lerinder och lanserades för snart fyra år sedan. Den gången frågade jag Lovisa om hon inte skulle göra en saga om Mademoiselle eftersom karaktären fanns och hade vissa sagolika och lätt bisarra drag. Som det där att hon bodde med en massa katter och fåglar och kunde förvandla sig; det stod ju skrivet på porslinsdelarna, typ ”Today I am a bird”. En saga? Så långt hade hon inte tänkt. Men man kan påstå att jag ”sådde ett frö”, för sedan hörde Lovisa av sig och berättade att hon börjat spåna ihop med väninnan Andrea de Nanteuil. Andrea är också svenska boende i Paris, som jobbar med pr för ett känt franskt modehus och gillar att skriva. Ja, jag vet: Lovisa är bara halvsvensk och har nu flyttat från Paris till södra Frankrike med man och bebis-son. Fortsättning följde med att Lovisa ville träffas när hon var här i sta’n, för att sälja in bokidén till ett svenskt förlag. Minsann hade sagan om Mademoiselle Oiseau blivit verklighet. Förstås var det bara att gratulera och önska väldigt mycket lycka till.

Ändå blev jag väldigt överraskad när boken så blev klar. En dag i vintras ringde det på dörren, och där utanför stod ett bud med en jättelik vit tårtkartong omknuten med svart band och sirlig rosett. Under skyar av silkespapper dolde sig en Rörstrandsmugg och korrekturmanus till den färdiga boken. Tala om ett läckert sätt att presentera en kommande bok, idén var förresten pr-känsliga Andreas: i vanliga fall brukar det komma nyhetsbrev på mail och sedan får man snällt be om korrektur för recension. Med stor förtjusning läste jag sagan, och insåg att den passar vuxna lika bra som små flickor som längtar efter glamour: Boken om Mademoiselle Oiseau är nämligen en mycket glamorös fantasi, givetvis med modekänsliga inslag – för Lovisa kan ju inte låta bli att sväva ut åt det hållet i sina teckningar, och Andrea gör både poetiska och stilkänsliga tillägg i texterna. Och nu kommer jag att så ett nytt frö hos Fröken Fågels skapare: kan det bli en pjäs? Ja, varför inte, tyckte båda damerna – eller kanske kan man göra en dockteater, bubblade Lovisa på. Den läckra boken med pistagefärgat kartonnage-omslag (förstås samma färg som franska macarons med just pistagesmak, för övrigt en favorit för parisiska Mademoiselle Oiseau) hade alldeles nyss lanserings-cocktail, där det såklart bjöds på macarons och tillfälligt sotögda Livia Millhagen läste upp ett kapitel ur boken som ”provsmakning” – och storögda små flickor i prinsesskjolar lyssnade andäktigt, för dem måste det nästan ha känts som att träffa Mademoiselle Oiseau på riktigt. Den här lilla lanserings-festen (i Lejonkulan bakom Dramaten) var nämligen också rena barnkalaset. Men som sagt, boken har också vuxen smak. Den är faktiskt helt underbar – så bara rusa ut och köp!!!

Inte direkt osökt tänker jag på en annan rödhårig fantasifigur; David Bowies Ziggy Stardust, den var man ju rent kär i på 1970-talet, vilket berodde mer på musiken än de gräsliga scenkostymerna. Rött hår, färgat som naturligt, är förresten väldigt inne igen. Så with it att AnOther Magazine listat sina tio favorit-rödhättor: David Bowie som Ziggy Stardust, författarinnan Emily Dickinson, konstnären Vincent van Gogh, Julianne Moore (dessutom fräknig, det är heller inte fel), Malcolm X (minsann, rödtonen ärvdes av en skotsk mormor), Philip Seymor Hoffman, modeskaparen Sonia Rykiel, Michael Fassbender, Vivien Leigh som Cleopatra i en film från 1945 (Vivien var brunett, men Cleopatra hade hennarött hår vet man, trots att man i antikens Egypten ansåg att rött hår förde med sig otur) och förstås Grace Coddington, modechef på amerikanska Vogue. Rött hår, i alla fall om det är äkta vara, anses föra med sig egenskaper som hetsigt temperament och stark sexualdrift. Det har Rod Stewart sjungit sig hes om: blondes have more fun, but redheads are wilder. Förresten är det bara 1–2 procent av mänskligheten som är rödhåriga av naturen, och vanligast är hårfärgen – från morot till koppar – i Skottland och på Irland.

När vi ändå är inne på mode så är det bara att konstatera att är det något man ska ha på fötterna nu så är det sneakers. Förstås helt OK med klassiker som Keds, Vans och Converse. Eller italienska Superga, som nu kör stenhårt med ”designade” sneakers. Jag citerar designade, för vad som sker är att Superga låter kändisar och framför allt bloggare välja mönster eller material som förändrar utseendet på klassiker-modellen 2750. Varianten här ovan, i grov spets, är signerad bloggerskan The Blonde Salad. På pressvisningen påstod agenterna för Superga att det var världens första sneakers, formgivna 1911 och med vulkaniserad gummisula från däckfabrikanten Pirelli. Först i Europa säger jag, vän av ordning som vet att de allra första smärtingdojorna med sula i vulkaniserat gummi gjordes av amerikanska Keds redan 1868, gummisulorna kom från GoodYear. Modeskor blev de runt sekelskiftet 1900, helst kritade vita, hur chica som helst för tennis och segling. Så nu vet ni det också.

Solglasögon-säsongen är igång. Det är bara en enda sak som gäller: retro-look och lagom oversized svarta bågar. En air av Saint Laurent (som bågarna här kommer från), det är ju liksom lite av YSL-feber nu tack vare den för all del vackra men ganska ointressanta filmen. OK då. Svart är alltid den nya svarta. Skit samma vad bloggarna och trendputtarna säger.

Glöm för all del inte att ta av er solglasögonen om ni besöker Fotografiska, där utställningen med Robert Franks remarkabla bilder visas fram till 18 maj. Det är mörkt där inne som vanligt, och bilderna är också ganska ”mörka” – det handlar om burdust, iakttagande, dokumentärt fotografi som inte är ett dugg smickrande. De flesta ingår i den serie som gjordes för boken The Americans, utgiven först 1959 eftersom det amerikanska förlaget inte direkt gillade att Frank visade en så fattig, rentav smutsig bild av den amerikanska landsorten. Säkert kommer sig den ”kritiska blicken” av att Robert Frank är europé (född i Schweiz 1924) och inte infödd amerikan; han emigrerade till USA först 1947 och arbetade först som modefotograf vilket han rätt snart blev uttråkad på. Men han gjorde oerhört vackra bilder. Bilden ovan, Parade, Hoboken, är tagen 1955. © Robert Frank/Collection of Fotomuseum Winterhtur. Om Robert Frank brukar man säga att han är en ”äkta” dokumentärfotograf som aldrig undviker sanningen. Jag tycker man kan jämföra honom med Robert Capra, även om Robert Franks bilder är stillsammare och mindre råa. Efter att ha gjort kultfilmen Cocksucker Blues med USA-turnerande Rolling Stones 1972 fick även Robert Frank ikonstatus. Därefter har han pendlat mellan foto och film. Jag tycker om Robert Franks egentligen ganska kyliga bilder, det finns något avståndstagande i dem, som om han står utanför det som sker framför linsen. Egentligen inte så ovanligt, kameran fungerar som ett slags filter som blockerar känslorna men inte seendet. Bilderna som sådana har ändå förmåga att väcka känslor hos betraktaren. För jag vet inte vilken gång i ordningen tänker jag på det Keats skrev: skönheten ligger i betraktarens öga.

À propos fotografi: jag är visserligen mycket fascinerad av fotografi, och jag njuter ordentligt när jag betraktar uttrycksfulla bilder, men jag har riktigt svårt för svenskt konstfoto och svenskt dokumentärfoto. Jag tycker Anders Petersen kan vara OK men jag tycker direkt illa om JH Engström. Jag tycker Dawid gör fantastiska, grafiska bilder men jag begriper mig inte alls på ”det konstnärliga uttrycket” hos kvinnliga fotografer som Miriam Bäckström, Annika von Hausswolf och Julia Peirone. Den utställning som just nu är på Artipelag, Det synliga, samtida svenskt fotografi 2000–2014 är alltså helt ointressant för mig. Sak samma med fotoboken Mellan verkligheter, fotografi i Sverige 1970–2000: hur tråkigt som helst. Jag vet att båda böckerna (från Bokförlaget Arena) visar underlaget till Niclas Östlinds doktorsavhandling om svenskt fotografi, men jag tycker urvalet är både snävt, snålt och begränsat. Där får Keats påstående motsatt verkan; jag ser bara det fula, trista, ointressanta och pretentiösa. Nu vet ni precis vad ni aldrig får se i den här bloggen.