Stjärnglans av sällsamt slag

Vad är det som gör att man lyckas här i livet? Förutom att ha en stark vilja och en definitiv motivation? Ofta handlar det också om motsägelsefulla kombinationer, som att både vara självsäker och ändå ha dåligt självförtroende. Som fenomenet Anita Ekberg.

 

Bilden ovan är tagen från en tv-intervju som Anita Ekberg gjorde 1959 (den finns på svt.play/öppet arkiv); det var i den hon förklarade att hon hårdtränat på engelskan, hon var ju tvungen att kunna det språket för att lyckas och lyckas skulle hon. Hon menade också att det är mest viktigt att lyckas i Hollywood, skulle man göra det i exempelvis Italien blir det liksom ”baklänges” istället för ”framåt”. Detta säger hon alltså samma år som hon möter Fellini och får sitt livs roll. Hon hade redan stjärnglans, men det var i Italien hon blev STOR just tack vare Fellini. Han hade förmågan att locka fram något extra ur henne. Eller ska vi säga så här: Fellini insåg att hon hade humor och drive och var bäst om hon fick spela sig själv. Hon är ju helt underbar i La dolce vita och ännu bättre i Boccaccio 70. Inte så lite njuggt påstod Anita Ekberg senare i livet att det var hon som gjorde Fellini känd internationellt, inte tvärtom. (Han hade redan blivit känd, 1954, genom La strada.) Det där njugga, liksom irriterade draget hos La Ekberg hade hon med sig hela livet, särskilt tyckte hon sig orättvist behandlad av svensk press. Vid något tillfälle påstod hon att det mellan raderna hade stått att hon var som en hora. Förlåt, men vem är inte det i den kommersiella världen?

 

Men tiderna förändrades. När det meddelades att hon, Anita Ekberg, dött vid 83 års ålder den 11 januari huttlades det inte med stjärnstatusen, varken här eller utomlands. Hon var stor, hon var grann, hon var sensuell, hon var speciell. Och precis som Bob Hope (amerikansk komiker, stor på 50-talet, bara så ni vet) sa var Anita ”the greatest thing that came from Sweden since smorgasbord”; han skojade också om att hennes föräldrar borde fått Nobelpriset i arkitektur på grund av henne.

 

Nu kommer vi till det roliga (?) både med Anita Ekberg och det svenska. Det som fenomenet Anita Ekberg satte fingret på var fenomenet med den svenska avundsjukan, den njugghet som från hemmaplanen inte riktigt vill erkänna att det är OK att lyckas och göra sig ett namn utomlands – eftersom man på hemmamarknaden bestämt sig för att det som ”tände till” internationellt var rent genant. Anita Ekberg, som egentligen blev upptäckt av VeckoRevyn eftersom hon vann Fröken Sverige-tävlingen 1951 som arrangerades av just den tidningen, reducerades till ”dum blondin” när hon bestämde sig för att lyckas i Hollywood; den bedömningen gjordes av svensk press när honungsblonda, kurviga Anita kom hem till Malmö och pratade skånska med amerikansk accent och inte hade gjort mer än biroller i så kallade B-filmer. Att hon fick en Golden Globe som ”most promising newcomer” 1956, för rollen som furstinnan Helena i storfilmen Krig och fred, skrevs det inte lika mycket om. Hon var ändå bara en sexsymbol. Men. Inte så bara: förra året (2014) sattes hon upp på listan över 1900-talets hundra sexigaste personer. Listan ifråga utgick från signifikativa filmscener; scenen ur La dolce vita, från Fontana di Trevi med Anita och Marcello Mastroianni är en av filmhistoriens stora klassiker. Fellini ansåg att hennes kvalitet bestod i att ”hon var självlysande”, det ögonblick hon fastnade på filmen gick hon igenom duken hela vägen. Bra skådespelare? Inte direkt, men hon gav absolut närvaro när hon fick rätt roll. I Anita Ekbergs karriär – hon spelade faktiskt med i över 50 filmer – är det ändå La dolce vita och Boccaccio 70 som gör henne oförglömlig. Och italienarna älskade henne och lät henne vara så mycket diva hon ville. (Ingen klagade på att hon talade italienska med skånsk-amerikansk accent.)

 

I oktober 2006 besökte Anita Ekberg Filmhuset i Stockholm för att bl.a. ta emot ett diplom från Statens kulturråd för sin livslånga insats. Jag var där tillsammans med min favoritkompis Mikael Zielinski, som formgivit diplomet ifråga. La Ekberg satt på scenen i svart klänningssjok med det blonda hårsvallet utslaget över axlarna; hon både såg ut och lät som Chesire-katten (den där tjocka jättekissen i Alice i underlandet som alltid säger tvetydiga sanningar) när hon väste att det där diplomet var ”hypocrisy” – det skulle hon hänga upp på toaletten. Hon var rätt lik en mätt, belåten bondkatt som just svalt en liten (svensk) mus när hon fick det sagt. I all sin stingslighet var hon ändå magnifik. Man kunde hålla med om det som Stig Björkman citerade i en älskvärd krönika (SvD kultur, 1/10 2006) tillägnad divan och stjärnan, med poeten Salvatore Quasimodos ord: ”Anita Ekberg är … en leende drottning från Borgias trädgårdar som bakom ett svårtytt men änglalikt allvar gömmer vikingatidens skatter och en kurtisans lustar så som en diktare från 1300-talet skulle kunnat teckna dem.” Hon var så att säga en återfödd Venus som Botticelli kunde färgsatt. Inte undra på att Fellini kallade henne Anitona, den väldiga Anita, den enda i sitt slag. (För övrigt hängde min vän Mikael upp kopian av Anita-diplomet på sin gästtoalett, helt rätt plats för alla att beundra det på.)

 

Samma år som Anita Ekberg fick sin Golden Globe fick en viss Ingmar Bergman sitt internationella genombrott med filmen Sommarnattens leende, en farsartad komedi som i och för sig gick för fulla hus på biograferna hemmavid men som inte hyllades av svenska kritiker. När Bergman fick pris på Cannes-festivalen stämde plötsligen de svenske in i den internationella refrängen. Att filmen var ”lysande”. Vad ger ni mig för det? En tio-poängare? Eller ska vi säga så här: det största som hänt Sverige, efter Nobelpriset, smörgåsbordet och myten om den svenska synden, är Anita Ekberg och Ingmar Bergman.
För övrigt vill jag påstå att Anita Ekberg och Ingmar Bergman hade en hel del gemensamt. De spelade båda huvudrollen i det egna jag-dramat. Från hoppsan till någonting. Från ”hur skulle det se ut” till ”det ser riktigt bra ut”. Från det njugga till det definitiva. Med envishet, självsäkerhet och motivation kan man gå långt.

Ett svar till “Stjärnglans av sällsamt slag”

  1. Evita skriver:

    Kanon! Har nu lagt upp inlägget på fejjan. Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *