Bilden här ovan föreställer Loulou de la Falaise (1948–2011), fotograferad av Peter Lindbergh. Det har kommit en bok om damen, en riktig hippiesjäl som i många år arbetade med Yves Saint Laurent. Hon gjorde fantastiska smycken, först för YSL och sedan i eget namn. Hon var en riktig mode-ikon, bara så där för vad hon än satte på sig hade hon chic och cool. Just så: jag säger att hon HADE det vilket är ett mer medfött tillstånd än att VARA chic och cool. Hade hon levt idag hade hon säkert fått pryda någon modekampanj, på samma vis som gråhåriga Joan Didion gör för Céline och coola Charlotte Rampling gör för Nars. Boken Loulou de la Falaise (Rizzoli förlag) fick direkt sin givna plats i bokhyllan.

Just det. Bokhyllan har kommit – och jag är i lyckligt upplösningstillstånd. De som vet vad ”du är dina böcker” betyder förstår precis. Jag är definitivt synonym med mina böcker, som mest handlar om mode. Med olika slags sidospår, från glamoröst glossy till torrt teoretiskt. Men jag har så många böcker att de två bokhyllor jag redan hade blivit överfulla. Under flera år har nya böcker hamnat i ständigt växande högar i väntan på den optimala bokhyllan.

Även om bokhyllor är en viktig inredningsdetalj (!) är det inte helt lätt att hitta en riktigt bra. ”Skräddarsy”, dvs platsbygg, är bästa rådet om man inte faller för String eller Ikeas utbud. I mitt fall föll valet på hyllsystemet Selecta från italienska Lema, som finns hos Planoform på Karlavägen. Fett snygg, som det heter. Och närmast min idé att bokhyllan ska ha samma irreguljära planering som en Mondrian-målning. Mina böcker är nämligen i många olika storlekar. (Prismässigt gick det på lika mycket som ett platsbygge. Tidsmässigt helt toppen; monteringen tog en halv dag eftersom ritningen var så väl planerad.)

När Peter på Planoform mätte upp och ritade in bokhyllan frågade han mig om de större ”hålen”; tänkte jag placera vaser eller sådant där. Absolut inte, svarade jag mycket bestämt. Fylld med böcker blir bokhyllan ett s.k. kulturkapitalistiskt konstverk i sig. Ingenting i färg- eller bokstavsordning, bara efter ämne. Men faktiskt får några få bilder plats, som ett litet collage av ett snörliv som vännen Tonie Lewenhaupt gjort; helt logiskt efter mitt sätt att tänka, jag är ju helt insnöad på korsetter och har ett 20-tal böcker om underkläder av både anständigt och erotiskt slag. Det ni ser på bilden är än så länge ett ”ofärdigt” tillstånd: det tar sin tid att planera för att göra referensbiblioteket rättvisa, det ska ju vara lätt att hitta det jag letar efter.

De internationella modeveckorna pågår som bäst. Under New York-dagarna gick journalisten & förläggaren John Fairchild bort. OK, han var gammal, hela 87 år, men fram till 2010 skrev han bitska krönikor i W av ett slag som ingen idag förmår. Det här var en man som betydde mycket för modebranschen och magazine-making. Åren 1960–1996 basade han för Fairchild Publications, och gjorde först om den snustorra dagstidningen Women’s Wear Daily/WWD till en mer alert facktidning som skrev mer om klädkreatörer än om stigande bomullspriser; ett smart komplement blev från 1970 månatliga W Magazine, en föregångare i branschen som blandade fashion-gossip och livsstilsreportage med mode.

Det var John Fairchild som hittade på uttrycket fashion-victim, FV, och det var han som startade den första Inne- och Ute-listan kryddad med beskheter. För han var bitchy utan dess like; inte utan orsak kallades han The Great White Shark. Hans känsla för nyhetsjournalistik var fenomenal: Fashion is news when it happens, that day, not a month after. Det var första gången moderapporteringar blev dagsaktuella. För att hålla en hög, ironisk nivå på modeskvallret i W hittade han på pseudonymen Louise J Esterhazy, en persona med någorlunda adlig tillhörighet som rörde sig i modekretsar likt fisken i vattnet. Som han sa: In my writing, I’m not mean, but I’m not nice either. I’m like a lemon tart, a bit acerbic at first bite, but then so delicious you must have more. Ett synnerligen effektivt sätt att skapa mersmak för tidningen! Louise-krönikorna försvann då W köptes över av Condé Nast, förlaget som äger bl.a. Vogue. För egen del kan jag säga att det var då jag slutade läsa W eftersom den blev både tråkig och mainstream.

Den reaktionen handlar oerhört mycket om hur och varför tidningar har förändrats. Jag saknar förläggare (med journalistisk esprit) som John Fairchild. Idag styrs magasinen av ekonomer utan vidare publicistiska kunskaper. Den stora likriktningen kom på 90-talet. Att alla modetidningar skulle se likadana ut och överdekorera omslagen med säljtexter anser inte jag vara vidareutveckling, jag ser det mer som ängsligt än självsäkert. Om detta ska jag nog orera en annan gång. Vad jag vill åt nu är: bara för att man läst på om framgångsprojekt från 60–70-talet betyder det inte att man följer med sin tid. Backa i den här texten och inse att exempelvis modemagasin ska handla om nu och idag, inte om att reproducera stilar från 70-talet. Var tog alla begåvade, nytänkande fotografer vägen? Eller var tog alla nu-tänkande stylister vägen? Och var tog journalistiken som överraskar och förvånar vägen?

Egentligen känns det jag just surrade om surrealistiskt, utifrån den tid vi lever i. För mig är surrealism konsthistoriens drömtydning: ”att uttrycka tankens verkliga funktion”. Jag är inte helt säker på att freudianer, jungianer et al håller med, men jag tror att de som gillade vad Dali och Eric Satie höll på med håller med: surrealism är dubbelbottnade idéer, eller ska vi säga hugskott som ifrågasätter form och funktion. Handlar det bara om mode blir det illusoriska tillägg som kan sätta igång fantasin.

Som dräktjackan ovan: där broderier illustrerar hår under armarna. Plagget av Anna-Sara Dåvik ingår i utställningen Asylum på Kulturhuset fram till 24 maj. Undertexten lyder ”när modet flirtar med konsten”. Vackert så. Men inte helgjutet. Kan bero på att det aldrig funnits en Elsa Schiaparelli här. I gemen är hon mode-surrealismens urmoder. Hon hade underbara, tokiga idéer och samarbetade med Salvador Dali och Jean Cocteau; just Cocteau ”ritade” motiv för flera broderade plagg som påminner mycket om det hår-under-armarna-broderi Anna-Sara Dåvik gjort. Det är sådant man ska hålla i minnet när man ser utställningen Asylum. Mina egna funderingar ska jag fortsätta utveckla eftersom jag ska delta i en paneldiskussion om detta den 26 mars kl 18 på Kulturhuset. Kom. Support me!

A propos mode. Ni som känner mig vet att jag inte är alltför förtjust i fenomenet vintage. Däremot är jag smått fascinerad av hur både Auktionsverket och Bukowskis blivit exklusiva secondhand-marknader sedan några år tillbaka. Hur kul som helst för den som tar med sig rea-känslan när det ska budas online. Auktionsverkets senaste Fashion var dessutom väldigt roligt iscensatt, med fyndiga mode-aforismer målade på väggarna, och i entrén stod ett flertal dockor med ansiktsmasker av kända fashionistor – det är min kära väninna Gunilla Pontén ni ser här ovan. Skickligt påhittat av Fredrik Robertsson, trendkänslig ceo på PR-byrån Pretto.